Jaha idag kom så då en utav dom dagarna som jag antar kommer vara många i början men förhoppningsvis färre med tiden.
Jag bara gråter och tycker så fruktansvärt synd om mig och min lilla familj. Jag kan inte äta & mår allmänt skit. Det känns inte som att jag är ens i närheten av att ha den styrka som du måste ha för att ta dig igenom detta.
Jag kräks om jag ser en annan lycklig puttinuttig småbarnsfamilj som klagar över skitsaker. Självklart så har alla rätt till sina egna problem, det är som sagt bara en sån dag när mitt liv känns som en mardröm från morgon till kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar